– Ok, du får börja spela. Eller vi kan ju försöka – ett tag. Men om det inte fungerar för mig, då får vi lägga ner. Lova?
I två år har han tjatat, bönat och bett.
– Hockey, jag vill spela hockey. Snälla mamma. Jag kan väl få.
Jag har slingrat mig, snackat bort det. Förklarat det omöjliga i hela situationen. Trixat och fixat för att han ska komma på bättre tankar. Men nej. Det är hockey som gäller.
Jag har frågat hans kompisars föräldrar. Hur jobbigt är det? Vad kostar det? Fixar jag det här? Och hela tiden blivit bemött av hurtiga "javisst, inga problem. Det är klart grabben ska spela hockey. Vi hjälper dig med skjuts om det krisar. Lätt som en plätt"
Rinken ligger tre mil från hemmet. Min arbetsplats sju mil från hemmet – åt andra hållet. Tio mil. Träning två dagar i veckan samt match i princip varje helg. Tilläggas kan att jag är ensam med sonen. Känns som en omöjlighet alltihop.
Stora delar av helgen samt en kväll i veckan ska jag tillbringa vid en kylslagen hockeyrink. Tanken är inte skrämmande, den är fasansfull.
JAG HAR INTE TIIIID! ekar genom mitt huvud. JAG VIIIIL INTE! DET HÄR GÅÅÅR INTE!
Men jag har bestämt mig för att göra ett försök ändå. Man ska ju vara en god mor och engagerad i sonens utveckling. Med lite hjälp från andra hockeymammor och hockeypappor borde jag åtminstone pröva.
Är det något jag inte är intresserad av så är det hockey. Faktum är att första träningen hade jag panik. Ren och skär panik. Jag rusade in på toaletten och grät. Grät över att detta skulle uppta så många timmar framöver av den tid jag aldrig tycker jag har nog av. Grät över kylan och kaoset och alla okända människor och konstiga prylar som jag måste införskaffa. Tyckte rätt synd om mig själv, faktiskt.
Vad det blir av denna blogg, vet jag inte. Nu har jag tagit ett par djupa andetag. Sett sanningen i vitögat (som man brukar säga) och bestämt mig för att göra det bästa av situationen.
I mitt fall blir det att dokumentera. Dokumentera det jag ser och upplever i denna nya värld av klubbor, skridskor och puckar. Det är det enda jag kan göra.
Välkommen till min värld som hockeymorsa.
I två år har han tjatat, bönat och bett.
– Hockey, jag vill spela hockey. Snälla mamma. Jag kan väl få.
Jag har slingrat mig, snackat bort det. Förklarat det omöjliga i hela situationen. Trixat och fixat för att han ska komma på bättre tankar. Men nej. Det är hockey som gäller.
Jag har frågat hans kompisars föräldrar. Hur jobbigt är det? Vad kostar det? Fixar jag det här? Och hela tiden blivit bemött av hurtiga "javisst, inga problem. Det är klart grabben ska spela hockey. Vi hjälper dig med skjuts om det krisar. Lätt som en plätt"
Rinken ligger tre mil från hemmet. Min arbetsplats sju mil från hemmet – åt andra hållet. Tio mil. Träning två dagar i veckan samt match i princip varje helg. Tilläggas kan att jag är ensam med sonen. Känns som en omöjlighet alltihop.
Stora delar av helgen samt en kväll i veckan ska jag tillbringa vid en kylslagen hockeyrink. Tanken är inte skrämmande, den är fasansfull.
JAG HAR INTE TIIIID! ekar genom mitt huvud. JAG VIIIIL INTE! DET HÄR GÅÅÅR INTE!
Men jag har bestämt mig för att göra ett försök ändå. Man ska ju vara en god mor och engagerad i sonens utveckling. Med lite hjälp från andra hockeymammor och hockeypappor borde jag åtminstone pröva.
Är det något jag inte är intresserad av så är det hockey. Faktum är att första träningen hade jag panik. Ren och skär panik. Jag rusade in på toaletten och grät. Grät över att detta skulle uppta så många timmar framöver av den tid jag aldrig tycker jag har nog av. Grät över kylan och kaoset och alla okända människor och konstiga prylar som jag måste införskaffa. Tyckte rätt synd om mig själv, faktiskt.
Vad det blir av denna blogg, vet jag inte. Nu har jag tagit ett par djupa andetag. Sett sanningen i vitögat (som man brukar säga) och bestämt mig för att göra det bästa av situationen.
I mitt fall blir det att dokumentera. Dokumentera det jag ser och upplever i denna nya värld av klubbor, skridskor och puckar. Det är det enda jag kan göra.
Välkommen till min värld som hockeymorsa.
