Next stop Sibylla!

Matchen är slut. Blodsockernivån är låg bland de unga matchhjältarna. Det märks när skridskorna ska av och trunken ska packas. Vi föräldrar får hela tiden bitska kommentarer och sura gliringar från våra svettiga små söner, medans vi förtvivlat försöker dra av skridskor och hålla ordning i havet av skydd som lägger sig i en enda röra runt barnen. Vad vi föräldrar än gör, så gör vi fel.

Så småningom är kaoset uppskrapat i högar och nerpackat i backar eller trunkar, förhoppningsvis hos den rätte ägaren. Alla armbågssydd och hjälmar inräkande och förbrukade tejpremsor kastade i närmaste sopkorg.

– Jahapp, kommer det då glatt från Hasse – en av tränarna – då är det väl dags för Sibylla då?

Sonen tittar bedjande på mig.

– Ok, Sibylla, säger jag efter viss tvekan.

Sibylla är stället där matcherna sammanfattas mellan tuggor på ett "Skorv de lux" eller "Skrov Diablo". Ett obligatoriskt stopp innan bilresan hem till de inre delarna av de medelpadska skogarna.

Det underliga är att man aldrig lär sig. För när jag kommer fram till gatuköket är jag redo att vräka i mig sju skrovmål på raken. Så hungrig känner jag mig.

Och när jag sen beställt mitt skrov så inser jag att jag tagit mig vatten över huvudet – igen...

De sju milen hem från "Sibylla" är sedan ett töcken av dästhet, trötthet och en frusen känsla i kroppen efter flera timmar i en råkall ishall. Sonen somnar med en mätt suck i sätet bredvid mig när jag gäspande kör hem i vintermörkret.

Ännu en dag i hockyns tecken är därmed avklarad.

Doften av hockey

Match igen. Sonen packar sin gigantiska trunk med visst mutter. Så roligt är det inte att hålla ordning. Skridskoskydd, pungskydd och diverse tejprullar bland de mer utrymmeskrävande futuristiska delarna av denna moderna riddarutrustning som ska släpas runt på.

Den otympliga hockeytrunken har blivit en allt vanligare orsak till konfrontation i hemmet. Särskilt stressiga mornar när jag för femtioelfte gången snavar över den i hallen.

– Vi hade ju en överenskommelse, muttrar jag surt. Du lovade ju att jag aldrig skulle behöva plocka bland dina prylar om du fick börja spela. Att du skulle se till att de aldrig låg i vägen. Titta här! Mitt gruffande har snabbt övergått till ilska.

– Määän ååååh, är den sura morgonkommentaren jag får tillbaka.

Sonen har hört det förr. Och trunken förblir ett nytt inslag i den redan skor- och klädesbelamrade hallen. Inte ens morsan vet vart prylarna ska få plats mellan matcherna. Så är det bara.

Det finns även ett annat intressant inslag i hemmet nu för tiden. Baserat på lukt. En stickande odör har kommit krypande genom glipan i dragkedjan från trunken. Visst, det har tvättats hockeyskydd, men inte efter varje match. Snälla, där går gränsen för vad man kan stå ut med.

Min nya insats i kampen mot unkna dofter är att helt enkelt slänga ut skydden på bron mellan matcher och träningar. Och därmed är inte bara hallen ett kaos av hockeyprylar. Nu får besökare kryssa mellan alla doftande formgjutna plastkroppsdelar, som ligger utspridda redan på förstukvisten, för att komma in i hemmet. Det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli...