Sonen förstår inte riktigt.
– Vi kämpar och kämpar, det här är inte rättvist! utbrister han under sina funderingar i bilen på väg till vad som blir ytterligare en förlust att lägga till resultatlistan.
Jag försöker förklara. Använder all kunskap jag kan uppbringa i ämnet hockey, som är i princip ingenting.
– Men du förstår, ni delade ju laget i år och 96:orna har tidigare spelat med yngre och aldrig spelat serie överhuvudtaget, börjar jag. Och dom ni spelar mot har ju spelat i serie i flera år.
Sen börjar jag försöka resonera runt spelet lite. Passa mer, inte spela själviskt, åka skridskor hela tiden. Allt jag kan komma på som jag hört tränarna upprepa i omklädesrum och under träningar.
Men det är lönlöst. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om. Och när jag dessutom börjar krångla in mig i icing och zonspel och uppställningar är jag genomskådad för länge sen.
– Mamma, vet du egentligen hur reglerna är? undrar min son som vänligt försöker lyssna till mina goda råd.
Nä, det är bara att erkänna. Jag vet inte. Jag har inga råd att ge, egentligen.
Men visst värker det i ett hockeymammahjärta när match efter match slutar med tvåsiffriga förlusttal.
