Förlust igen

Det går tyngre och tyngre för varje match. Laget har ännu bara vunnit en enda match på hela säsongen. Resten är förlust på förlust på förlust.

Sonen förstår inte riktigt.
– Vi kämpar och kämpar, det här är inte rättvist! utbrister han under sina funderingar i bilen på väg till vad som blir ytterligare en förlust att lägga till resultatlistan.

Jag försöker förklara. Använder all kunskap jag kan uppbringa i ämnet hockey, som är i princip ingenting.

– Men du förstår, ni delade ju laget i år och 96:orna har tidigare spelat med yngre och aldrig spelat serie överhuvudtaget, börjar jag. Och dom ni spelar mot har ju spelat i serie i flera år.

Sen börjar jag försöka resonera runt spelet lite. Passa mer, inte spela själviskt, åka skridskor hela tiden. Allt jag kan komma på som jag hört tränarna upprepa i omklädesrum och under träningar.

Men det är lönlöst. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om. Och när jag dessutom börjar krångla in mig i icing och zonspel och uppställningar är jag genomskådad för länge sen.

– Mamma, vet du egentligen hur reglerna är? undrar min son som vänligt försöker lyssna till mina goda råd.

Nä, det är bara att erkänna. Jag vet inte. Jag har inga råd att ge, egentligen.

Men visst värker det i ett hockeymammahjärta när match efter match slutar med tvåsiffriga förlusttal.

Vassa kanter

Idag lärde jag mig något nytt. Skridskor är inte slipade bara för att dom är nya och fina och skarpa och...

Nejdå, det finns en hel vetenskap bakom skridskoslipning. Jag kan inte säga att jag förstår den, men jag förstår i alla fall att den finns. Det kanske är bra nog.

Sonen behövde akut nya griller. De gamla – som jag köpt för 250 spänn av en kompis och i övrigt inte har pröjsat för ännu – gick i bitar. Så det var bara att "slänga sig in på rean". Som tur var skedde detta utrustningshaveri alltså efter jul, annars hade jag lätt fått hosta upp ytterligare en tusenlapp för ett par skridskor. Som i övrigt ändå måste bytas till hösten igen, då sonens fötter växer som att han hade tänkt uppnå en skostorlek á la Långben i sitt vuxna liv.

Så iväg på match med nya fina skridskor och på med dem på fötterna. Tills tränaren såg att dom var nya.
– Har du slipat? undrar han försiktigt.
– Dom är sprillans, förklara jag glatt, just uthämtade i affären.
Varpå han stressat suckar, då matchen börjar om bara några minuter, rycker av skridskorna på den förvånade sonen och rusar iväg för att hitta en vänlig själ i motståndarlagets arena som kan hjälpa denna totalt ovetande och rätt korkade hockeymorsa att få ordning på matchgrillerna.

Förvånat svansar jag efter och hamnar i en hetsig diskussion om radier, profileringar, skålslipningar och åkytor. Hmm, jag trodde det handlade om att ha "vassa kanter"...

Ånge Hockey Team-96

– Ok, du får börja spela. Eller vi kan ju försöka – ett tag. Men om det inte fungerar för mig, då får vi lägga ner. Lova?

I två år har han tjatat, bönat och bett.

– Hockey, jag vill spela hockey. Snälla mamma. Jag kan väl få.

Jag har slingrat mig, snackat bort det. Förklarat det omöjliga i hela situationen. Trixat och fixat för att han ska komma på bättre tankar. Men nej. Det är hockey som gäller.

Jag har frågat hans kompisars föräldrar. Hur jobbigt är det? Vad kostar det? Fixar jag det här? Och hela tiden blivit bemött av hurtiga "javisst, inga problem. Det är klart grabben ska spela hockey. Vi hjälper dig med skjuts om det krisar. Lätt som en plätt"

Rinken ligger tre mil från hemmet. Min arbetsplats sju mil från hemmet – åt andra hållet. Tio mil. Träning två dagar i veckan samt match i princip varje helg. Tilläggas kan att jag är ensam med sonen. Känns som en omöjlighet alltihop.

Stora delar av helgen samt en kväll i veckan ska jag tillbringa vid en kylslagen hockeyrink. Tanken är inte skrämmande, den är fasansfull.

JAG HAR INTE TIIIID! ekar genom mitt huvud. JAG VIIIIL INTE! DET HÄR GÅÅÅR INTE!

Men jag har bestämt mig för att göra ett försök ändå. Man ska ju vara en god mor och engagerad i sonens utveckling. Med lite hjälp från andra hockeymammor och hockeypappor borde jag åtminstone pröva.

Är det något jag inte är intresserad av så är det hockey. Faktum är att första träningen hade jag panik. Ren och skär panik. Jag rusade in på toaletten och grät. Grät över att detta skulle uppta så många timmar framöver av den tid jag aldrig tycker jag har nog av. Grät över kylan och kaoset och alla okända människor och konstiga prylar som jag måste införskaffa. Tyckte rätt synd om mig själv, faktiskt.

Vad det blir av denna blogg, vet jag inte. Nu har jag tagit ett par djupa andetag. Sett sanningen i vitögat (som man brukar säga) och bestämt mig för att göra det bästa av situationen.

I mitt fall blir det att dokumentera. Dokumentera det jag ser och upplever i denna nya värld av klubbor, skridskor och puckar. Det är det enda jag kan göra.

Välkommen till min värld som hockeymorsa.