Den otympliga hockeytrunken har blivit en allt vanligare orsak till konfrontation i hemmet. Särskilt stressiga mornar när jag för femtioelfte gången snavar över den i hallen.
– Vi hade ju en överenskommelse, muttrar jag surt. Du lovade ju att jag aldrig skulle behöva plocka bland dina prylar om du fick börja spela. Att du skulle se till att de aldrig låg i vägen. Titta här! Mitt gruffande har snabbt övergått till ilska.
– Määän ååååh, är den sura morgonkommentaren jag får tillbaka.
Sonen har hört det förr. Och trunken förblir ett nytt inslag i den redan skor- och klädesbelamrade hallen. Inte ens morsan vet vart prylarna ska få plats mellan matcherna. Så är det bara.
Det finns även ett annat intressant inslag i hemmet nu för tiden. Baserat på lukt. En stickande odör har kommit krypande genom glipan i dragkedjan från trunken. Visst, det har tvättats hockeyskydd, men inte efter varje match. Snälla, där går gränsen för vad man kan stå ut med.
Min nya insats i kampen mot unkna dofter är att helt enkelt slänga ut skydden på bron mellan matcher och träningar. Och därmed är inte bara hallen ett kaos av hockeyprylar. Nu får besökare kryssa mellan alla doftande formgjutna plastkroppsdelar, som ligger utspridda redan på förstukvisten, för att komma in i hemmet. Det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli...
No comments:
Post a Comment