Så småningom är kaoset uppskrapat i högar och nerpackat i backar eller trunkar, förhoppningsvis hos den rätte ägaren. Alla armbågssydd och hjälmar inräkande och förbrukade tejpremsor kastade i närmaste sopkorg.
– Jahapp, kommer det då glatt från Hasse – en av tränarna – då är det väl dags för Sibylla då?
Sonen tittar bedjande på mig.
– Ok, Sibylla, säger jag efter viss tvekan.
Sibylla är stället där matcherna sammanfattas mellan tuggor på ett "Skorv de lux" eller "Skrov Diablo". Ett obligatoriskt stopp innan bilresan hem till de inre delarna av de medelpadska skogarna.
Det underliga är att man aldrig lär sig. För när jag kommer fram till gatuköket är jag redo att vräka i mig sju skrovmål på raken. Så hungrig känner jag mig.
Och när jag sen beställt mitt skrov så inser jag att jag tagit mig vatten över huvudet – igen...
De sju milen hem från "Sibylla" är sedan ett töcken av dästhet, trötthet och en frusen känsla i kroppen efter flera timmar i en råkall ishall. Sonen somnar med en mätt suck i sätet bredvid mig när jag gäspande kör hem i vintermörkret.
Ännu en dag i hockyns tecken är därmed avklarad.
